Dokumentär: Kerrigan och Harding – överfallet inför OS

I veckan såg jag dokumentären Kerrigan och Harding – överfallet inför OS, på SVT Play. Jag kände inte till den här historien sedan tidigare men den var intressant att hänga med i vad som beskrivs som en av idrottshistoriens största skandaler.

Två väldigt duktiga amerikanska konståkare, den ena Nancy Kerrigan, passar perfekt in i konståkningsvärldens mall och den andra, Tonya Harding passar inte in alls. Inför OS i Lillehammer 1994 blir Kerrigan misshandlad på beställning från Hardings man (inom kort ex-man). Frågan många ställde sig var hur inblandad Tonya Harding själv var i planeringen av överfallet, själv säger hon sig vara helt oskyldig. Hur mycket visste hon egentligen? Som så ofta när ord ställs mot ord är det svårt att avgöra vad som är sant och vad som inte är det.

Det var intressant att få en inblick i Hardings hårda liv. En tuff uppväxt med svåra ekonomiska förutsättningar och föräldrar som verkade vara allt annat än stöttande. För att sedan gå vidare till ett våldsamt förhållande. Konståkningen var det hon var bra på, det var hennes passion och liv. Hon hade en framtoning och attityd som inte passade in i bilden som isprinsessa. Hon hade inte några pengar, hon hade andra tävlingskläder och sa vad hon tyckte. Det gjorde att hon inte passade in i mallen som konståkningsvärlden kollektivt upprätthöll. Att ens idrottsliga prestationer ska överskuggas av ens bakgrund, som man ju inte kan påverka, är inte rimligt och det är inte idrotten ska stå för tycker jag. Idrotten ska sträva vara en välkomnande arena oavsett exempelvis socioekonomisk bakgrund. I dagsläget är det inte heller perfekt, men det är någonting att stäva efter.

Jag är medveten om att regelsystemet inom konståkningen har ändrats och jag är ingen expert på det. Men som det framställs i den här dokumentären så hade domarna i min menig orimligt mycket inflytande. De gillade inte Harding, de gillade inte hennes tävlingskläder eller hennes musikval och sa det till henne. Oavsett hennes inblandning i skandalen med överfallet, måste det ha varit tufft att ständigt känna sig motarbetad från så många håll.

Filmvisning av Suffragette i Riksdagen

I förra veckan var jag på filmvisning av filmen Suffragette i andrakammarsalen i Riksdagen. Häftig att se den filmen just där, det var nämligen i den salen den första svenska motionen om kvinnors rösträtt debatterades år 1884. Dock så blev det ju inget av kvinnlig rösträtt den gången.

Filmvisning av Suffragette i Riksdagen

Innan filmen berättade författaren Barbro Hedvall om rösträttskampen i Sverige, vilket var intressant att lyssna på. Den svenska kampen skilde sig mycket från den som fördes av suffragetterna i Storbritannien. Suffragetternas metoder var mer radikala, efter många år av fredliga protester som varit fruktlösa går de över till en mer radikal kamp. De bråkade med polisen, hungerstrejkade i fängelserna, kapade telegraflinjer och sprängde både brevlådor och finansministerns sommarresidens.

We break windows. We burn things, cause war’s the only language men listen to. Cause you’ve beaten us and betrayed us and there’s nothing else left.

Det här gjorde att framträdande svenska rösträttskvinnor tog avstånd från suffragetterna och inte ville bli förknippade med dem och deras metoder. I Sverige lades 1902 ett förslag fram om att gifta män skulle få två röster eftersom de var förmyndare för sin fru och skulle rösta för henne. Efter det startades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Där har vi också en skillnad mellan den brittiska och svenska rörelsen. Svenska LKPR var en borgerlig organisation, medan bland suffragetterna i Storbritannien fanns det många arbetarkvinnor.

I filmen Suffragette är det just arbetarkvinnornas kamp vi får följa genom den unga Maud (Carey Mulligan ) som arbetar på ett tvätteri i London. Kvinnorna jobbar längre dagar än männen och under sämre förhållanden men får mindre betalt. Lite av en slump och till en början lite motvilligt, dras Maud med i rörelsen och blir en suffragette och en fotsoldat i den militanta delen av organisationen. Maud blir arresterad flera gånger, brutalt tvångsmatad när hon hungerstrejkar, hon tvingas lämnat sitt jobb och hennes man slänger ut henne från deras hem och vill inte att hon ska få träffa deras son längre. Hon blir utstött, får höra glåpord och hon har till slut inget annat kvar än kampen och motståndet. Mauds resa är en intressant skildring av en persons radikaliseringsprocess och det är inte svårt att dra paralleller till vår egen nutid.

Maud i suffragette

från filmen suffragette

Det här var kvinnor som var beredda att offra allt för sin sak och som banade väg för andra som kom efter dem och för det vi tar för givet idag. När jag hade sett filmen kände jag mig berörd, det är en del känslomässigt jobbiga passager i filmen, men jag kände mig också inspirerad. Det var modiga kvinnor som var beredda att offra mycket och jag kunde inte undgå att blicka inåt och fundera lite på om jag hade varit beredd att driva samma kamp.

And Reason, that old man, said to her, ”Silence! What do you hear?” And she listened intently, and she said, ”I hear the sound of feet, a thousand times ten thousand and thousands of thousands, and they beet this way!” He said, ”They are the feet of those that shall follow you. Lead on!”

 

Afternoon tea på Svenskt Tenn
Bild

Afternoon tea på Svenskt Tenn

Afternoon tea är ett koncept som jag verkligen tycker om. Gott fika som man ska sitta och smaska på i ett par timmar i gott sällskap med en stor tekopp i handen och med ruggit väder ute. Mysigt värre!

Efter att vi hade varit på Magasin III i helgen så slank vi in på tesalongen på Svenskt Tenn för att testa deras afternoon tea. Jag visste inte ens att Svenskt Tenn har afternoon tea, jag tänker bara på inredning och design när jag hör det namnet, men det var en trevlig och välsmakande överraskning. Vi fick en räksmörgås, räkor är så himla gott, riktigt smarriga scones med vispat smör och fikonmarmelad till och slutligen rundades det hela av med tre petit four som också var riktigt goda. Min favorit var minibiskvin som smakade utsökt. Självklart serverades allt på ett klassiskt trevåningsfat. Det går också att bara ta en fika för den som vill det. Efter att vi njutit av vår afternoon tea passade vi på att strosa runt lite inne på Svenskt Tenn och tittade på allt fint de har.

Vi kom till Tesalongen ganska sent och lyckades få ett bord. Men det verkar vara ganska poppis med afternoon tea på Svenskt Tenn så vill man dit tidigare på dagen är det nog bäst att boka bord för att vara på den säkra sidan.

Efter den här mysiga lördagseftermiddagen har jag blivit sugen på att testa fler ställen med afternoon tea och jag har redan siktet inställt på två stycken:

  • Vete-katten eftersom jag tycker att det är så mysigt stämning där, jag gillar den gamla stilen. Det är verkligen en klassiker bland konditorier i Stockholm och traditionen sitter liksom i väggarna och känns i luften i de olika rummen och korridorerna. Dessutom är fikat gott! Afternoon tea serverar de dock bara på vardagarna, så det blir till att planera in en eftermiddag när det passar.
  • Grillska husets  afternoon tea har jag hört gott om och hade planerat att testa redan förra året. Men precis när jag började styra upp ett besök så upptäckte jag att de hade stängt för säsongen så det blev inget den gången. Men nu! Nu tänker jag att det ska bli av. Jag åt för några år sen (tiden går fort) en så otroligt god chokladtårta från Grillska huset så jag blev helt salig. Sen dess är jag idel leenden när Grillska kommer på tal. Så ett besök till deras afternoon tea är givet.

Återstår att se vilken det blir nästa gång andan faller på för afternoon tea!

Sex och utseende – kvinnliga idrottens villkor

Tidigare i veckan såg jag dokumentären ”Sex och utseende – kvinnliga idrottens villkor” som finns på SVT Play. Dokumentären presenteras såhär:

”Det är inte ovanligt att kvinnliga idrottare oftare blir bedömda utifrån utseende och deras idrottsprestationer värderas annorlunda än mäns. Hur påverkas kvinnliga idrottare av att de i media framställs som sexsymboler? Det är en fråga som ställs i dokumentären ”Sex och utseende – kvinnliga idrottens villkor”, som visas på svt.se/sport till och med den 7 februari.

Kvinnor och män tävlar ofta på olika villkor och deras idrottsliga prestationer värderas olika i media och av den publik som tittar. Det är inte ovanligt att kvinnor i högre grad bedöms efter utseende och utstrålning och att mediautrymmet blir därefter.

Kan en framgångsrik idrottskvinna få lika stort medialt utrymme som en framgångsrik idrottsmans? Och hur påverkas kvinnliga idrottare av att de framställs som sexsymboler i media?

Två kvinnliga idrottsstjärnor som tjänat stora pengar på sin sport och sitt utseende är den ryska före detta tennisspelaren Anna Kournikova och den amerikanska racingstjärnan Danica Patrick. Båda förekommer i ”Sex och utseende – kvinnliga idrottens villkor”, den sista av tio dokumentärer i vinterns sportdokumentärsatsning här på sajten.”

En intressant dokumentär som visar de skilda villkor som kvinnor och män har för sitt idrottsutövande. Det kan tyckas självklart för en del av oss att kvinnors och mäns idrottsutövande och prestationer ska värderas på samma sätt, men tyvärr ser det inte ut så.

”Idrottsmän kan försörja sig helt på sin skicklighet, medans damidrottare tjänar pengar på annat”, säger en av de kvinnliga idrottarna. Varför ska en kvinnlig idrottare behöva anses som snygg för att kunna bli framgångsrik? Kan damidrotten bli jämställd med sin manliga motsvarighet? Hur blir vi av med den här skevheten?

Jag hade gärna sett att den här dokumentären varit längre, då den bara hinner skrapa på ytan och nya frågor dyker upp. Jag hade till exempel gärna sett en mer utvecklad diskussion om medias roll i det hela och inte bara den undflyende förklaringen ”it’s business”. Det är lätt att gömma sig bakom en sådan förklaring.

Men ändå värd att se tycker jag, särskilt för dig som är intresserad av idrott och jämställdhet inom idrotten, men även för dig som är intresserad av jämställdhet och genusfrågor mer generellt.