Vasaloppet är i full gång!

Det är den första söndagen i mars och årets upplaga av Vasaloppet är i full gång! Traditionsenligt uppe i tid för att titta på starten som ju är så mäktig att se. Flera, flera tusen som ska ge sig ut på ett riktigt kraftprov. Tydligen blev årets Vasalopp fulltecknat på 83 sekunder. 83 sekunder! Det är ju helt sjukt och vittnar väl om den trend som råder, som vi visserligen också haft nu ett tag, att allt fler vill pressa och utmana sig.

Den här vintern har det inte blivit mycket längdskidåkning för min del tyvärr och jag blir sugen på att åka när jag ser alla glada motionärer som kämpar på. Att åka Vasaloppet är en utmaning som jag tror att jag kommer att vilja göra i framtiden, men inte just nu.

För två år sedan åkte vi Halvvasan vilket ju är halva distansen dvs 45 km. Halvvasan var det första (och än så länge det enda) längdlopp jag åkt. Det var himla pirrigt att åka bussen ut till startområdet, göra de sista förberedelserna och sedan stå och vänta på att vi skulle få ge oss av. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, det var ju mitt första lopp på längdskidor, och jag var absolut lite nervös. Men det var så kul! Jag gillade verkligen den goa stämningen som var längs med hela banan, alla trevliga människor som hejade och alla hjälpsamma funktionärer. Jag som själv varit engagerad mycket inom idrotten tycker att det är så kul att se ett sånt här engagemang, det kändes verkligen som att hela bygden samlats kring den här veckan och tillsammans gör det till det utmärkta arrangemang som det är. Heja heja!

Redo för Halvvasan 2014

Förväntansfull inför starten

Halvvasan var visserligen ”bara” halva distansen jämfört med det riktiga Vasaloppet, men det var jobbigt nog. Sista kilometrarna var jag så trött i armarna att jag inte orkade staka. Men samtidigt hade jag sådana djävulska skavsår att det gjorde sjukt ont att diagonala. Så det blev nåt slags mellanting, några staktag några diagonaltag omväxlande. Såg säkert rätt kul ut men jag tog mig i mål tillslut! Känslan när jag korsade mållinjen och tog mig i mål var otroligt skön. Jag var så glad och nöjd över att jag klarat det samtidigt som jag var väldigt trött! På vägen tillbaka till rummet vi hyrde köpte vi pizza på den mest välbesökta pizzerian i Sverige den kvällen och den smakade riktigt bra efter dagens urladdning.

Det är ju intressant hur det här med minnen fungerar. För jag minns att jag hade ont, men jag kan inte riktigt föreställa mig den känsla utan de är ändå de positiva sakerna som jag minns starkast och som gör att jag kan tänka mig att ge mig på den dubbla distansen.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *